Reklambudskapet

Reklambudskapet

Här hittar du rättsfall från Marknadsdomstolen, MD, som rör frågor om vad man får säga i reklam och vad man måste säga, exempelvis "vilseledande påståenden". I de här fallen är det alltid annonsören som blir stämd och inte den byrå som utformat reklamen. Annonsören ses nämligen av lagstiftaren som avsändaren och den som är ytterst ansvarig för budskapet.

Vilseledande påstående

Ett påstående som marknadsföringen innehåller, exempelvis ”bäst täckning”, måste objektivt kunna bevisas, för att inte framstå som vilseledande. MD:s praxis är fast. Det är du som annonsör som har bevisbördan för att de utsagor som förekommer i din marknadsföring är korrekta.

Många vill använda sig av marknadsundersökningar för att styrka att deras påstående är korrekt, men MD har uttalat att marknadsundersökningar har relativt lågt bevisvärde, se exempelvis Vinterdäck, mål nr 2008:11 i Marknadsdomstolen, nedan.

Nedan hittar du rättsfall där annonsören inte lyckats bevisa att deras påståenden varit korrekta.  Påståendena har ansetts vara otillbörligt vilseledande och har förbjudits vid vite.

Utelämnande av väsentlig information

Det kan även vara vilseledande att utelämna viss information i reklam. I mål som rör underlåtenhet att lämna viss väsentlig information i reklam, så är det en vanlig invändning från den stämda annonsören, att en viss kampanj eller liknande ska ses som en enhet och att viktig information återfinns i en annan marknadsföringsenhet i kampanjen, exempelvis på en hemsida.

Enligt praxis från Marknadsdomstolen, MD, är dock huvudregeln att varje enhet som innehåller ett säljbudskap bedöms som en separat enhet. Därför måste varje enhet i princip innehålla den information som krävs enligt marknadsföringslagen, annan lag eller branschpraxis.

Vissa undantag kan dock ges om mediet där enheten återfinns innebär begränsningar i tid och utrymme på ett sätt som motiverar att väsentlig information utelämnas. I första hand tar lagrummet sikte på radio och TV: Om en sådan begränsning anses föreligga måste informationen ändå lämnas på något annat lämpligt sätt.

Läs om följande rättsfall:

Affischen: Fråga om information om effektiv ränta borde ha lämnats på en affisch som marknadsförde kredit till konsument, då den var en del av en större kampanj och informationen fanns att tillgå på andra sätt i kampanjen.
Bäst täckning: Begreppet täckning, när det gäller tjänsten mobilt bredband, måste anses ha en vidare innebörd för konsumenter än att bara betyda geografisk täckningsgrad.
Champagnesmak: Fråga om vilseledande påstående samt renommésnyltning då yoghurt marknadsfördes med ”champagnesmak”.
Två för en: Det här fallet rör marknadsföring av typen ”gratis”, ”köp två betala för en”, där även uttrycket ”0 kr” använts. Denna typ av uttalanden var tidigare inte okej att använda enligt MD:s praxis. Den nya marknadsföringslagen (2008:48), MFL, innebär att det numer är möjligt att använda sådana uttryck, under vissa förutsättningar.
Vinterdäck: Fråga om vilseledande påstående gällande vinterdäck.
Webbannonsen: Ett fondbolag marknadsförde en viss fond dels via en webbannons (banner), dels via en webbsida, till vilken webbannonsen länkades. I webbannonsen fanns ingen information om risker med investeringsformen, däremot lyftes fram att fonden haft en avkastning på 31,9 procent sedan årsskiftet.